Inga skolprestationer i världen kan rättfärdiga barn som är rädda i skolan

I GP:s reportage om Michaela Community School ser vi en skola byggd på disciplin, högt tempo, repetition och artiga elever. Vi ser också prislappen: poängavdrag för att tappa fokus, kvarsittning för småsaker som att av misstag titta ut genom fönstret en sekund, isolering som påföljd, en vardag där barn inte får kasta en blick åt besökare. Tron att vi kan straffa eleverna till att prestera i skolan är både felaktig och farlig, skriver specialläraren Niclas Fohlin.

Det är här svensk skoldebatt ofta går fel. Vi fastnar vid det som syns. Skalet. Reglerna. De raka leden. Den tysta korridoren. Och så drar vi en förföriskt enkel slutsats: inför modellen, så kommer resultaten.

Men en skolmodell är inte en knapp man trycker på. Den är ett helt system som måste fungera samtidigt. Och just därför är det svårt att veta vad som faktiskt bär resultaten. Är det de skickligt planerade lektionerna? Samsynen i personalgruppen? Den utökade undervisningstiden? Föräldrakontraktet? Eller är det just kombinationen av allt som ger resultat?

Skolforskningen talar om en modells kärnkomponenter, de delar som faktiskt bär effekten. För No excuses vet vi fortfarande inte säkert vilka de är. Tennessee’s Achievement School District skulle lyfta de sämsta skolorna med No excuses-principen men satsningen misslyckades. På andra håll spretar resultaten från strålande till direkt negativa. Om vi inte vet vad som skapar framgången, hur ska vi då veta vad vi importerar? Att “införa modellen” riskerar därmed att bli ett misslyckat skolexperiment på våra barns bekostnad.

Det leder till nästa fråga: Vad är skolans viktigaste uppdrag?

Skolan har ett kunskapsuppdrag. Ja. Men skolan har också ett demokratiuppdrag. Elever ska lära sig att tänka, samtala, pröva argument, ifrågasätta och förstå att människor kan tycka olika. De ska kunna bilda vänskap över gränser, utveckla empati och bli trygga nog att våga göra misstag.

I GP:s reportage från Michalea Community School möter vi elever som inte vågar vända på huvudet, som inte pratar i korridorerna, som reciterar Shakespeare tyst i kör innan de sätter sig vid lunchbordet. Det är ordning, utan tvekan. Men när ordning blir ett överordnat mål förändras skolan i grunden. Jag frågar mig: vilka delar av skolans uppdrag får då stå tillbaka? Och vilka elever blir det som får betala priset när modellen inte fungerar för dem?

Vi behöver även prata om makt. Läraren har redan en oinskränkt maktposition i klassrummet. Det är ofrånkomligt. Men system som ytterligare förstärker den makten måste ha extra starka skydd mot maktmissbruk och pennalism. GP:s reporter beskriver hur hon kunde känna rädsla under sitt besök, rädsla för att göra något fel. Om en vuxen journalist upplever det vid ett inbokat besök, vad känner då barnen som är där varje dag?

Elever måste veta att vi vuxna vill dem väl och att vi vill att de ska lyckas, annars blir våra krav och kritik bara ett hot

Kulturminister Liljestrand säger att isolering inte ska vara ett straff utan en “pedagogisk idé”. Men när en elev sitter ensam en hel dag för att hon haft “fel frisyr”, vad är det om inte ett straff?

Och det är här jag blir bekymrad. Moderaterna vill “införa” No excuses men duckar för vad det innebär. Liljestrand säger att det inte är “rocket science” men kan samtidigt inte svara på hur modellen ska se ut. Josefson vill testa på pilotskolor men lämnar konsekvenserna öppna: kvarsittning för läxor kan “vara rimligt”, resten får professionen lösa. Det anmärkningsvärda är att ingen av dem har besökt en No excuses-skola. Hård retorik om disciplin, vaghet om innehåll, och ett politiskt sug efter snabba resultat. Det är en farlig kombination!

Skolmodeller som håller över tid bygger på värme, ramar och relationer. Skolforskningen har om och om igen visat att trygghet är en grundförutsättning för lärande. Elever måste veta att vi vuxna vill dem väl och att vi vill att de ska lyckas, annars blir våra krav och kritik bara ett hot. Man kan helt enkelt inte straffa in undervisningen i barn.

Det paradoxala är att även Michaela-skolans förespråkare säger detta. Rektor Birbalsingh lyfter tacksamhet, gemenskap och familjekänsla som bärande. Men i svensk debatt blir modellen uniform, kvarsittning, nolltolerans, isolering och “slut på flum”. Det är som att följa ett recept men bara använda kryddorna.

Låt oss göra något vuxet av den här diskussionen. Vi kan enas om mycket. Struktur är viktigt. Tydlig undervisning gynnar alla. Höga förväntningar är en form av respekt. Men därifrån är steget långt till att importera en hel skolmodell med strikta beteendekoder och låtsas att resultaten följer med. Att tro det är att behandla skolutveckling som en färdig produkt man kan beställa.

Om vi menar allvar med kunskap i svensk skola måste politiken sluta leta efter nya mirakelkurer och börja leverera förutsättningar. Det som fungerar i praktiken är känt sen länge: tid för kollegialt arbete, gemensamma rutiner som ägs av professionen, god lektionsstruktur, elevhälsoarbete nära klassrummet, tidiga stödinsatser och ett klassrumsledarskap som rymmer både gränser och värme. Det kräver kompetens, uthållighet och tid till det viktiga läraruppdraget. Varför inte bygga en svensk skolmodell av allt det vi redan vet fungerar?

Jag undrar även vilken sorts människor och vilket sorts samhälle vi formar om vi gör ordning till ett mål i sig.

Niclas Fohlin, speciallärare