60 texter om skolan: krönikor, debattartiklar och intervjuer i Vi Lärare, Göteborgs-Posten och andra tidningar. De flesta finns här i sin helhet, och varje text länkar till originalet.
Beskedet om Pisa-raset kom under en yrkesträff för specialpedagoger, och politikens svar låg redan färdiga. Krönikan prövar dem mot OECD:s siffror med den specialpedagogiska blicken, som söker orsaken i lärmiljön när många kör fast. Läsningen har förändrats hos oss alla, och skolan kan inte ensam kompensera för det.
I referenslistan till En ny speciallärarutbildning (SOU 2026:50) är 29 av 55 poster studentuppsatser, spårningslänkar från ChatGPT och Google ligger kvar, och tre hänvisningar pekar på filer i någons nedladdningsmapp. Krönikan följer källorna och frågar varför remissinstanserna ska göra statens källkritiska hemläxa.
Regeringens utredare föreslår att specialpedagog- och speciallärarutbildningarna slås ihop till en examen. Texten börjar hos Anna, specialpedagogen vars rum blev skolans nav, och visar vad förslaget riskerar: ett uppdrag som ska rymma allt, spets som blir bredd, och ingen som får tid att hålla ihop helheten.
Sista skoldagen är över och korridorerna tomma, men i mejlkorgen lyser de beslutade skolreformerna rött. Krönikan välkomnar stödundervisningen och den nya betygsskalan och frågar sedan som rektorerna: i vilket rum, och med vilken personal? Ett beslut i juni är inget klassrum i augusti.
Femte skrivlektionen på en vecka, och återigen arbetar läraren hårdare än eleverna. Krönikan frågar när vi slutade skriva framför eleverna och visar gemensamt skrivande, där läraren håller pennan och tänker högt. Pröva i morgon med en hälsning till parallellklassen, skriven tillsammans mening för mening.
Slutrepliken till journalisten Jenny Maria Nilsson medger att svensk skola har verkliga problem, men visar varför läskriget från USA inte går att översätta till ett språk som stavas nära sitt uttal. Arbetet ligger i kompetensen, likvärdigheten och uppföljningen av den tidiga läsinlärningen.
En föreläsning på GIH för tjugo år sedan visade att Sverige följde USA:s kurva för barnfetma, tio år senare. Krönikan ser samma mönster i skoldebatten, där ett amerikanskt läskrig importeras till ett språk där ljud och bokstav ligger nära varandra. Politiken ska inte avgöra vilken forskning som väger tyngst.
Redan 1915 skrev folkskolläraren Carl Olof Arcadius att straff skapar slavisk lydnad, och 1946 års skolkommission gjorde demokratisk fostran till skolans främsta uppgift. Krönikan ställer dagens No Excuses-våg mot hundra år av pedagogisk erfarenhet och frågar varför vi glömt det tidigare generationer redan lärt sig.
Andreas Williamsson frågade varför krönikan om nånannanismen anammar motståndarens argument. Repliken förklarar att krönikan är riktad till alla som arbetar i skolan, lärare som rektorer och kuratorer. Den försvarar yrkets kärna, tron på att undervisningen gör skillnad, och räknar den tron till solidariteten.
Slutrepliken till HP Tran förtydligar krönikan om nånannanismen. Lärares gemensamma handlingskraft kräver förutsättningar, ledarskap och en organisation som gör den möjlig, medan New Public Management har gjort ansvaret individuellt. Både villkoren och tron på undervisningen behöver försvaras.
Det är elevens fel, föräldrarnas, politikernas. Krönikan kallar det nånannanism, tron att lösningarna alltid ligger utanför oss själva, och ställer den mot forskningen om lärares gemensamma tilltro till sin förmåga. Botemedlet börjar i det lilla: se det som fungerar och lyft de små handlingarna.
Andelen barn med adhd-diagnos ökade med uppemot 50 procent på tre år, och jakten börjar ofta i skolan. Krönikan frågar varför skolan hellre förklarar svårigheter med en diagnos än ändrar lärmiljö, tempo och krav. Det stöd en elev behöver kräver ingen diagnos.
GP:s reportage från Michaela Community School visar elever som inte vågar vända på huvudet. Debattartikeln håller med om att struktur och höga förväntningar gynnar alla, men ingen vet vad i No Excuses som bär resultaten. Bygg hellre en svensk skolmodell av det som redan fungerar, med värme, ramar och relationer.
Extra anpassningar har länge varit skolans allt-i-allo, bra på papperet men sällan uppföljda. Krönikan välkomnar stödundervisning med riktade insatser och uppföljning, men samma reformpaket möter bristande studiero med avstängningar och avstånd. Samma tänk som för stödet borde gälla studieron.
Debatten om så kallade gråzonsbarn handlar om elever som kämpar sig igenom tio år av skola utan att få lyckas. Debattartikeln tar problemet på allvar men varnar för nya skolformer där ett testresultat avgör vem som hör hemma i den gemensamma skolan. Svaret är fler vuxna nära undervisningen och snabbare stöd.
En elev i årskurs sex kastar ett hopknycklat papper och säger att skolan är skit. Krönikan tar avstamp i den scenen och frågar vad vår elevsyn gör med det vi ser: ett ordningsproblem eller ett nödrop. Oron kan styra elevsynen, eller så kan hoppet göra det.
Elevhälsoutredningen (SOU 2025:113) skärper syftet, kräver tvärprofessionellt arbete och ger lagstadgad rätt till specialpedagoger. Debattartikeln välkomnar det och pekar sedan på det som saknas: konsekvensanalyser, finansiering och svaret på varför dimensioneringen ska ligga på rektorn i stället för på huvudmannen.
I avsnitt 248 av podden Livslångt intervjuas Niclas av Katarina Pietrzak om relationernas plats i skolan, en höst då debatten krävde mer ordning och disciplin. Rubriken är hans egen formulering från debatten om studiero: undervisning är kärlek i handling.
Läraren Susan Hall läste krönikan om evidenshysterin som ett angrepp på evidensrörelsen. Slutrepliken klargör att den välkomnar metaanalyser och Riksrevisionens krav på systematik, och vänder sig mot urval utan insyn. Skolan behöver en evidensinformerad praktik, som vården och socialtjänsten.
Riksrevisionen kritiserar skolmyndigheternas stödmaterial för att vila på enskilda forskares urval, och krönikan håller med. Men Hatties lista är ingen meny, och samma recept kan bli succé eller katastrof beroende på vem som lagar maten. Skolan ska vara evidensinformerad: gps:en visar vägen, läraren kör.
På en pressträff i Rosenbad meddelade regeringen att specialpedagogutbildningen ska bort. Debattartikeln rättar faktafelen och frågar vem som håller ihop stödet på organisations-, grupp- och individnivå när yrket försvinner. Fler speciallärare, ja, men också specialpedagoger som håller ihop kedjan.
En tolvåring river sönder sin mattebok, sida för sida, efter en dag av bråk och skäll. Det som vänder honom är att läraren ser människan bakom beteendet. Debattartikeln ställer det mot Liberalernas förslag om straff och skoluniform och bygger studiero på kunniga lärare, relationer och elevinflytande.
Nio procent av alla pojkar i skolåldern medicineras för att klara skolvardagen. Debattartikeln påminner om att scheman, läroplaner och betyg är mänskliga konstruktioner som går att bygga om, och tecknar en vision i tio punkter. Många som puttar tillsammans kan till och med flytta en finlandsfärja.
En saklig fråga i sociala medier slutar i skyttegravskrig, och i riksdagen står flumskola mot katastrof. Krönikan erkänner att det är lätt att falla dit själv och visar hur forskningen blivit ett vapen i stället för ett verktyg. Vägen ut börjar i det nyfikna samtalet och i följdfrågan.
Skoldebattens rop på ordning, kateder och mobilförbud låter som South Parks nostalgibär: minns du hur tryggt det var förr? Krönikan visar vad nostalgin retuscherar bort, skamvrån, slagen och utsorteringen, och hävdar att vi gör barnen till syndabockar för vår egen otrygghet inför det nya.
Psykologer, läkare och socionomer har forum för att bearbeta det tunga i sitt arbete. Lärare förväntas klara sig själva bakom stängda klassrumsdörrar. Krönikan berättar om samtalen med en specialpedagog som förändrade en ung lärares undervisning, och hävdar att ingen lärare ska bära sitt klassrum ensam.
En amerikansk kollega berättade kring 2012 om elever som lämnade en No Excuses-skola. Debattartikeln erkänner värdet av struktur och höga förväntningar, men granskar vilka som för fram modellen i Sverige och varför den inte passar en skola för alla. Studiero byggs hellre med positivt beteendestöd och relationer.
Rektorn Linnea Lindquist och läraren HP Tran menar att undervisning klarar sig utan goda relationer. Debattartikeln ger dem rätt i att lärare lastas för sådant utanför klassrummet, men ser påståendet som del av en auktoritär strömning. Relation är yrkesskicklighet i bemötande och ledarskap, och den bär lärandet.
Nio företrädare för elevhälsan inom Academedia svarar Filippa Mannerheim. Sedan skollagen 2010 är elevhälsan en tvärprofessionell del av skolan som arbetar hälsofrämjande och förebyggande nära undervisningen. Elevhälsan ger eleverna verktyg för sömn, rörelse och gemenskap, och behandling hör hemma i primärvården.
Matriser, kunskapskrav och kontrollsystem tar allt mer av lärarens tid och elevernas motivation. Med filosofen Constantin Noicas begrepp Ares och Hermes logik beskriver krönikan vad som händer när mätbarhet blir ett självändamål, och vad som sker i ett klassrum där läraren i stället läser högt ur en roman.
Utredningen Förbättrat stöd i skolan (SOU 2025:44) vill slopa extra anpassningar och garantin för tidiga stödinsatser och införa stödundervisning i nivåer. Krönikan går igenom förslagen ett för ett och landar i att de byter en byråkrati mot en annan, utan att säga var resurserna ska komma ifrån.
Ett gräl vid middagsbordet om kryddstark mat visar sig handla om två olika saker. Debatten om elevinflytande lider av samma förväxling. Debattartikeln reder ut begreppet med skollagen och 1946 års skolkommission: läraren håller i rodret, och besättningen ska våga tala.
Tänk dig eleven som klarat kursens mål och sedan får betyget sänkt för att en formel säger att klassen presterade för bra. Krönikan läser betygs-, läroplans- och elevhälsoutredningarna ur elevens perspektiv. Varje reform bör prövas med frågan om den gör skoldagen tryggare och mer lärorik.
”Ett ord till från dig och du hamnar i hjälpklass!” Krönikan svarar Filippa Mannerheim och påminner om vad obs-klasserna gav: svaga resultat, höga kostnader och en stämpel som följde eleverna långt efter skolan. Vissa elever behöver mindre sammanhang, men resurserna hör hemma i den vanliga skolan.
En speciallärare ser runt femtio lågstadieelever som behöver stöd i läsningen och hinner med tolv. Enligt Sveriges Lärare har tre av tio speciallärare och specialpedagoger en hög grad av utbrändhet. Krönikan kräver att systemet ändras, och det kan börja med frågan till närmaste kollega: Hur mår du?
Applåderna vid Donald Trumps installationstal för tankarna till Star Wars: så dör friheten, under rungande applåder. Krönikan hör samma applåder i skolan, för beslut som låter handlingskraftiga men urholkar demokratiuppdraget. Demokrati i skolan kräver samtal, delaktighet och skapande. Vad skaver inom dig?
Är du för eller emot kännbara straff? Frågan i lärarrummet visar hur skoldebatten kräver etiketter i stället för svar på hur vi hjälper elever att växa. Krönikan prövar krisretoriken mot TIMSS, PISA och PIAAC och ger tre frågor att ställa innan ett känsloargument får bära en reform.
Agneta Gulz och Magnus Haake läste krönikan om kognitionsvetenskap som ett frontalangrepp. Repliken välkomnar fältets bidrag men frågar vad etiketten tillför när all god pedagogik räknas dit. Arbetsminnesträningen Robomemo visar varför fältet behöver granskas, och didaktikens frågor kommer först.
Samma förmiddag sjunger en lågstadieklass om amygdala, och i nästa klassrum högläser en lärare Emil i Lönneberga. Krönikan välkomnar kognitionsvetenskapens insikter om minne och uppmärksamhet, men varnar för mekanisk hjärnträning. Lektionen ska planeras utifrån pedagogikens och didaktikens kärna.
Sveriges Radio visade att var fjärde akutskola står tom och att satsningen saknar styrning och utvärdering. Krönikan läser skolministerns försvar, att alla som följt medierna vet att något behövde göras, som bevis för en skolpolitik styrd av rubriker, och pekar på PBS, IBIS och Pax i skolan i stället.
En utredning kan flytta elevhälsan från hälsofrämjande arbete mot vård och behandling. Debattartikeln vill i stället ha en garanti för elevhälsans utformning, ett starkare förebyggande arbete och specialpedagogerna kvar. Vård och behandling hör hemma i primärvården och hos BUP.
Texten börjar i ett eget första skolår där bokstäverna dansade, och hos den speciallärare och den mamma som vände det. Därifrån ställs tre krav på staten: riktlinjer för läsundervisning, fler speciallärare och nationell fortbildning i tidig läs- och skrivinlärning. Rätten till dyslexiutredning ska gälla i hela landet.
Efter trettio år har inkludering blivit en etikett som skolor har eller saknar, som en miljöcertifiering. Debattartikeln föreslår begreppet tillgänglig lärmiljö, som flyttar frågan från var eleven sitter till hur undervisningen utformas. Det börjar i innehåll som engagerar och i flera sätt att redovisa.
Terminens första veckor är speciallärarens och specialpedagogens bästa tid att lära känna eleverna, på rasten och i klassrummen, innan stödinsatserna tar över schemat. Krönikan ger konkreta råd om vad man gör då och varför det lönar sig när det brinner till senare under terminen.
Anne-Marie Körling har haft sin sista lektion med elever. Krönikan tackar henne för det en enda utbildning i Kiwi-metoden för tjugo år sedan satte igång: en syn på högläsning, förebilder och barnets rätt till litteraturen som sedan dess burit undervisningen.
Slutrepliken välkomnar Linnea Lindquists mer sansade svar och ger henne rätt om dokumentationsbördan. Den skiljer ånger som växer ur empati från skam som vuxna lägger på barnet, och det är ångern som ger bestående förändring. Frivilliga föräldrautbildningar som ABC borde finnas på alla skolor.
Chefen kallar fram Adam på morgonmötet och visar alla hur det går för den som inte sköter sig. Repliken till Linnea Lindquist frågar varför det som vore otänkbart på en arbetsplats skulle vara rimligt i skolan. Tydliga förväntningar och sociala färdigheter som lärs ut bygger tryggheten bättre än skam.
Sara kan alla bokstavsljud men har aldrig förstått något hon läst, tills hon en dag själv läser ”en röd ros”. Krönikan tipsar om en läskurs på åtta veckor med spännande böcker och diplom, där elever i lässvårigheter blandas med kamrater som läser lätt. Då blir specialläraren något man längtar till.
En elev skriver ”exotermisk reaktion” på provet. En annan elev saknar ordet men beskriver hur två ämnen möts och värmen blir över. Vem förstår mest? Krönikan hävdar att ett begrepp är mer än ett ord och att språkutvecklande undervisning låter eleverna läsa, samtala och uppleva innehållet.
På Lärarhögskolan i Stockholm tränade lärarstudenter röst, lek och lektionsplanering med verksamma lärare. Sedan kom universitetets seminarier och tentor. Resultatet blev nyexade lärare som kan citera kunskapsteori men inte vet hur man lär ut klockan. Lärarutbildningen behöver metodiklärare lika mycket som forskare.
På en skola skulle förstelärare bedöma sina kollegor med checklistor, tills lärarna röstade ned förslaget. Krönikan beskriver hur misstro föder kontroll och kontroll föder mer misstro, i skolledningen såväl som i politiken. Skolan behöver behandla lärare som de experter de är.
”Var brinner det nu någonstans?” inledde rektorn elevhälsans veckomöte, med 20 till 30 nya orosanmälningar på bordet. Texten visar att elevernas behov är förutsägbara och att skolan behöver brandgator: ett stödsystem i tre nivåer, från god undervisning i klassen till intensivt stöd.
Ett överdrivet fokus på individuellt lärande ökar klyftan mellan elever som lär sig lätt och elever som möter svårigheter. Texten beskriver hur en klasslärares undervisning gick från individuella arbetsscheman till en gemensam process, och vad det betyder för elevhälsans sätt att stödja: se både skogen och träden.
Regeringens utredning om elevhälsan väcker hopp: psykisk ohälsa tas på allvar och extra anpassningar ses över. Men debattartikeln saknar frågan om varför unga mår sämre och varnar för att bryta ut specialpedagogerna och göra skolan till ett sjukhus. Ett humant betygssystem skulle hjälpa mer.
”Går det inte att mäta och dokumentera har det aldrig hänt”, svarade en grundskolechef när en rektor berättade om ett tematiskt arbete. Krönikan visar hur mål- och resultatstyrningen flyttat svampplockningen från skogen till filmen. Skolan behöver tillitsbaserad styrning och tid för bildning.
En årskurs 4 läser listor med nonsensord medan ett tidur tickar ner på tavlan. Krönikan erkänner att läslistor kan hjälpa en elev som fastnar på konsonantmöten, men läslust byggs inte så. Satsa på högläsning, boksamtal, biblioteksbesök och samarbete med hemmen.
No Excuses, straffbänkar och konsekvenser sprids i svensk skola med stöd av en Timbrorapport. Krönikan utgår från en egen skoltid med utbrott och konflikter, och från bibliotekarien Sara som var den första som såg, och frågar vad som händer med de elever som inte passar in när lydnad och straff blir norm.
Efter Pisa-resultaten skenade samtalet på sociala medier till ett vi och dom mellan elevhälsa och lärare. Krönikan hävdar att god undervisning finns i balansen mellan kollektiva processer och elevers individuella behov, och att den balansen kräver samarbete och tillit mellan skolans yrkesgrupper.
Varje gång Pisa-resultaten släpps haglar de färdiga förklaringarna: invandringen, flumskolan, friskolorna, pandemin. Krönikan råder läsaren att svepa in sig i en filt med en kopp te och vänta ut stormen. Sedan behövs ett samtal om vad skolan ska vara till för.
I många klassrum räcker några få elever upp handen medan andra går en hel skoldag utan att säga något om lektionens innehåll. Artikeln visar hur samtal i par och små grupper och öppna, autentiska frågor gör undervisningen mer demokratisk. Pröva något litet, flera gånger, och justera.