Stora logiska hål i nya speciallärarutbildningen

Alla barn älskade att vara hos Anna. Hos henne blev man sedd, bekräftad och accepterad för den man var. Innanför dörren stod alltid en korg med lånekläder: regnbyxor, torra vantar, en extra mössa i februari, och barn som kom till skolan utan rätt kläder för vädret behövde aldrig fråga eller förklara sig, de visste att Annas rum stod öppet för dem. Så blev hennes rum ett nav i skolan, en plats där man fick andas.

Och den som får andas kan lära sig.

Anna var som en varm filt över oss alla, även personalen. När hon tog till orda på möten blev det tyst, för alla visste att det hon sa utgick från barnens bästa. Därför vägde hennes ord tyngre än de flesta andras. Och det hon gjorde fungerade. Pojkar som slogs på rasterna och möttes av trötta suckar i korridorerna satt efter några veckor hos Anna och skrev med frenesi om det senaste museibesöket. Jag har önskat det många gånger sedan dess: att alla skolor hade en Anna.

Anna var specialpedagog.

I veckan lämnade regeringens utredare Eva Durhan över betänkandet ”En ny speciallärarutbildning” (SOU 2026:50) till utbildningsminister Lotta Edholm. Förslaget är att specialpedagog- och speciallärarutbildningarna slås samman till en enda ny speciallärarexamen. Utbildningen till Annas yrke läggs ner.

Missförstå mig rätt. Delar av analysen är riktig. Det har alltid varit knasigt att specialpedagogutbildningen, en påbyggnad på 90 högskolepoäng på avancerad nivå, aldrig gav behörighet att undervisa. Examen har också gett förskollärare en väg in i skolan, till ett uppdrag där ingen undervisningsbehörighet krävs. Det har inte alltid varit gynnsamt. En specialpedagog med yrkesbakgrund bland tre- till femåringar kan i dag hamna i uppdraget att handleda högstadiets lärare i undervisning som hen själv aldrig har bedrivit. Att alla som examineras framöver får undervisa är en vinst. Så långt har utredningen rätt.

Men nu riskerar vi att slå ihop två uppdrag och behålla det sämsta ur båda. Den nya specialläraren ska enligt förslaget arbeta på individ-, grupp- och organisationsnivå; utgå från klassrummet och undervisa; och samtidigt utreda, kartlägga, handleda kollegor och bära elevhälsans specialpedagogiska insatser. En allt-i-allo som ska fylla varje behov en skola har, från ledning till lärare till elever. Samtidigt försvinner dagens sex specialiseringar, med spets mot till exempel läs- och skrivutveckling eller matematikutveckling, och ersätts av fyra breda inriktningar mot stadier och skolformer, där varje speciallärare ska ha fördjupning i både läsning, skrivning, matematik och funktionsnedsättningar. Fördjupning i allt är ett annat ord för bredd. Utredningen frigör visserligen utrymme genom att stryka kravet på ett examensarbete om minst 15 poäng, men de poängen fyller inte hålet efter en hel specialisering.

Det finns en logik i dagens uppdelning mellan speciallärare och specialpedagog, särskilt på de större skolorna, där en specialpedagog kan hålla ihop helheten medan tre speciallärare undervisar eleverna. Rollerna avlastar varandra. Ett av de arbeten utredningen själv hänvisar till visar dessutom vart otydligt avgränsade uppdrag leder: de sväller, med tidsbrist och hög arbetsbelastning som följd (Engdahl & Eriksson Melki, 2025). Att bredda uppdraget och kalla det ”flexibilitet” höjer kraven på en yrkeskår som redan gör allt den kan och lite till. Enligt utredningens egen konsekvensanalys ska det dessutom ske utan att det kostar huvudmännen någonting extra. Logiken ersätts med stora luckor. Var tiden ska tas ifrån får någon annan svara på.

Samtidigt öppnar förslaget en ny karriärväg för förskollärare, som nu kan nå behörighet att undervisa i skolan. Det ska vi glädjas åt. Förskolans kompetens behövs. Men förslaget gör mer än så. Den som har förskollärarlegitimation och läser den nya examens första specialisering blir behörig att undervisa i särskilt stöd ända upp i årskurs fyra i den nya tioåriga grundskolan. Förskollärarutbildningen omfattar 210 högskolepoäng, varav minst 120 i förskolepedagogik, och kräver till skillnad från grundlärarutbildningen inga ämnesstudier i svenska eller matematik. Dagens specialisering mot läs- och skrivutveckling kräver dessutom tidigare ämnesstudier i svenska, ett krav som nu försvinner. Utredningen svarar att fördjupningen i läs-, skriv- och matematikutveckling ingår i den nya examen. Jag tror inte att det räcker. Att undervisa elever i läs- och skrivsvårigheter är ett hantverk. Det kräver ämneskunskap, metodik och år av läsundervisning i ryggen, och det ryms inte i marginalen av en utbildning som samtidigt ska bära så mycket annat.

Jag hade hellre sett ett förslag som förtydligade specialpedagogens uppdrag och gav det undervisningsbehörighet, samt spetsade speciallärarutbildningen ännu mer mot kvalificerad undervisning inom en tydlig specialisering, enskilt, i mindre grupp och i nära samspel med den ordinarie undervisningen. Två skarpa verktyg i stället för en universalkniv. 90 högskolepoäng som ska räcka till allting blir till slut varken hackat eller malet.

Utredningen skriver själv att det specialpedagogiska arbetet i och med det nya förslaget decentraliseras i skolorganisationen och skickar vidare ansvaret för att hålla ihop det till rektor. Anna hann bli hela skolans varma filt därför att hon hade tid, mandat och en plats i organisationen som lät henne hålla ihop helheten. Hon behövde aldrig springa mellan fyra klassrum för att hinna med sin undervisning innan kartläggningen, handledningen och elevhälsomötet. Därför var korgen alltid påfylld, därför stod dörren alltid öppen. Min fråga till Lotta Edholm är enkel. Om denna funktion ska spridas ut på alla och ingen, vem får då tid att bli någons Anna?